Webbplatsikon Ortodoxa onlinenätverk

القراءة السرية للأفاشين بدل القراءة المسموعة – الأسباب والتواريخ

ingång:

اليوم، بحسب الكتب الليتورجية، كل الأفاشين ما عدا أفشين وراء المنبر، يقرؤها الكاهن سري وبشكل غير مسموع من الشعب (“mystikos”). فالشعب يسمع الإعلانات فقط بدل الصلاة الكاملة، والإعلانات هي ختم الأفاشين المؤلّفة عادة من تمجيد الثالوث القدوس1

, och korta fraser och osammanhängande meningar från mitten av annons 2, och dessa fraser kan vara utan en uppenbar koppling. Det är svårt att berätta dessa saker för någon som inte är insatt i bönernas ramar och för någon som inte håller gudstjänstboken i handen. Den liturgiska praktiken under de första tre och fyra århundradena gav en bild helt motsatt av denna lista idag. Det förekom en vanlig hörbar läsning av böner och det ansågs vara en förutsättning för liturgisk gudstjänst. För att förtydliga detta kommer vi först att hänvisa till en mycket välkänd passage från Justin’s Apology (kapitel 65), där han försvarar dåtidens troende:

عند انتهائنا من الصلوات يحيي كل واحد منا الآخرين بقبلة. ثم يؤتى بالخبز والكأس المملوء ماء ممزوجاً بالخمر إلى رئيس الإخوة، وعندما يتسلّمهما يرسل التسبيح والتمجيد لأبي الكون من خلال اسم الابن والروح القدس ويؤدي الشكر مطولاً لأننا استحققنا أن نتسلّم هذه الأشياء منه. عندما ينتهي من الصلوات والشكر، تصادق كل جماعة المصلين قائلة “آمين” التي معناها باللغة العبرية “ليكنْ”3

Vi kan också se i ett stycke från ett brev av Dionysius av Alexandria till Sixtus, biskop av Rom, som finns i Eusebius kyrkliga historia (bok sju, kapitel 8), folkets bekräftelse på alla böner och tacksägelser som presidenten för församlingen reciterar hörbart. Han skriver om att hitta någon som varit i företaget en tid trots att han hade blivit döpt av kättare:

من ثم صلّى لكي تكون له المنفعة القصوى من هذا التطهير والاستقبال والنعمة (العماد)، الذي لم أجرؤ على القول أن شركته الطويلة كانت كافية له. لأن مَن كان معتاداً على سماع الشكر وترداد الآمين والوقوف عند المائدة ومدّ يديه لتقبّل القدسات…

في أحد المخطوطات الليتورجية القديمة، القانون الإسكندري، بعد “لحقٌ وواجب” توجيه واضح للمصلين حتى يشتركوا في القانون الإفخارستي: “من ثمّ يتلون الصلاة الإفخارستية بعد التي يتلوها الأسقف”د.

في الأثر الباقي المذكور آنفاً، الصلوات قصيرة وتكرارها الحرفي لا يقدّم أي صعوبات ولم يأخذ وقتاً طويلاً. لكن مع توسيع نص الليتورجيا الذي أصبح ضخماً مع القرن الثالث-الرابع، صارت قراءة كل الصلوات بصوت عالٍ تستغرق وقتاً مما يؤثر على انتباه الحاضرين الذي لم يعد كما كان سابقاً. لقد أصبح من الضروري استبدال التلاوة بالترتيل وبالتالي تقصير وقت الخدمة مما يتيح للكاهن قراءة الأفاشين سرياً فيما يقوم الشعب والشماس بأجزاء موازية من الخدمة. يبدو أن الترتيب المتناسق الحالي للطلبات والأداء المطوّل لبعض التراتيل فيما يقرأ الكاهن سرياً الأفاشين الموجودة في كتاب الخدمة، قد تشكّل على ما يبدو تحت تأثير الممارسة الحالية. كتاب الخدمة يوجّه الشماس لتنسيق هتافاته مع عمل الكاهن في الهيكل. يوجد تعليم لافت للنظر محفوظ في بعض التعليمات بالروسية واليونانية حول قداس يوحنا الذهبي الفم في بعض المصادر القديمة. فبعد نهاية الطلبة، أي بعد طلبة “أعضد وخلّص وارحم…” يوجد ملحوظة: ‘بعد أن يقول هذه الآية، ينظر الشماس نحو الكاهن وعندما يرى أن الكاهن انتهى من الصلاة، عندها يعلن: الحكمة‘”ه.

Disciplina arcane var inte utan inflytande när det gällde att ersätta det hörbara med hemlig läsning. Dess logiska utgångspunkt är att undanhålla trons hemligheter och gudstjänster från dem som försöker lära sig hemligheterna. Medlemmar av kristna samfund har förstått och tillämpat denna premiss på olika sätt vid olika tidpunkter. När lärjungaskapet uteslöts från kyrkan utvecklades det systemet till en ny form och fann en tillämpning för sig själv. Som ett resultat uppstod en fullständig splittring mellan de som firar sakramenten och folket, mellan prästerskapet och de vanliga medlemmarna i kyrkan. Prästerskapet antog en högre juridisk status, särskild upplysning från den Helige Ande och en större grad av andlig förståelse, och därför uppmanades de att ge ett ojämförligt större bidrag till trons mysterier. De återstående medlemmarna, som inte var invigda i de högre mysterierna, berövades avsevärt detta deltagande och undanhölls från mysterierna på grund av deras status. När denna modell väl var klar, blev prästen ansvarig för många av de viktigaste bönerna som han var tvungen att recitera i hemlighet från folket eftersom han var den ende som var värdig innehållet i dessa böner.

Vi läser från den avfällige Dionysius:

Översteprästen återvänder till sin högre tjänst utan förändring, även om han utövar sin auktoritet över sina anhängare med hjälp av olika heliga symboler som de förstår.

Detta allmänna uttryck för systemet som etablerade åtskillnaden mellan präster och vanliga troende med avseende på gudstjänst och begreppet tillbedjan, begränsade prästen och biskopen inom gränserna för privilegier eftersom de ensamma var värda tjänst och böner, och detta lämnade lekmän med mycket lite av vad de tidigare hade kunnat se och höra i liturgin.

Enligt vår uppfattning finns det en annan källa som påverkat att den liturgiska ritualen undanhålls lekmännen. Förr i tiden, under de första tre och fyra århundradena, när det är troligt att alla troende deltog i de gudomliga mysterierna med prästerna som delägare i offeren, bidrog de mer än vad troende gjorde under senare århundraden. Allteftersom seden att de lekmän bar offret gradvis försvann, blev lekmännens närmande till eukaristin mer sällan.

من السهل أن نرى نتيجة ما استتبع استبدال القراءة المسموعة للصلوات بالقراءة السرية. الخدمة الليتورجية التي كانت طقساً مشتركاً انقسمت إلى جزئين متوازيين: واحد للشعب والآخر للكهنة أن كي يقودوه في الهيكل. من الصعب أن نحدد بدقة تاريخ الاستبدال النهائي لعادة التلاوة الجماعية القديمة بالقراءة السرية. هناك دليل للتفكير أن هذا التحول جرى تقريباً في القرن الخامس لكن بداياته كانت قبل ذلك على ما يمكن فهمه من القانون التاسع عشر لمجمع اللاذقية الذي يقول بأنه بعد صرف الموعوظين والتائبين: “تُتلى صلوات المؤمنين الثلاث. أمّا الأولى فتُقال سراً وأمّا الثانية والثالثة فتُعلنان”. هناك تفسيران لهذا الكلام. الأول يرى أن هذا هو استمرار للتقليد القديم. الآخر يرى. أن هذا استبدال له بتنظيم جديد للأشياء. يعطي القديس يوحنا الذهبي الفم في إحدى عظاته برهاناً ملموساً على أن في زمانه كانت الليتورجيا ما زالت تحافظ على ميزتها المبكرة المفتوحة كلياً حيث القاعدة هي قراءة الأفاشين بشكل مسموع:

لكن هناك مناسبات حيث لا يوجد أي فرق بين الكاهن والذين معه. على سبيل المثال، عندما نقترب للاشتراك بالأسرار المرهوبة إذ نكون كلنا محسوبين مستحقين للأمور نفسها: ليس كما في العهد القديم حيث كان الكاهن يأكل شيئا مختلفاً عن الذين معه، كما لم يكن شرعياً للشعب أن يشترك في ما يشترك فيه الكاهن. لكن الآن ليس الأمر هكذا، إذ أمام الجميع جسد واحد وكأس واحدة. وفي الصلوات أيضاً يجد المرء أن الشعب يشترك في الكثير. فالممسوسون والتائبون يشتركون مع الكاهن في الصلوات التي تُقام من أجلهم. الكل يتلو صلاة واحدة، صلاة مفعمة بالرحمة. أيضاً عندما نخرج من الكنيسة المقدسة فأولئك الذين لا يستطيعون المشاركة في المائدة المقدسة، يتوجب أن تُقدَم صلاة أخرى من أجلهم وجميعنا ننحني إلى الأرض بالطريقة نفسها وجميعنا نقوم بالطريقة نفسها. أيضاً في الأسرار المرهوبة نفسها، يصلّي الكاهن من أجل الشعب والشعب أيضاً يصلّي من أجل الكاهن فعبارة “ولروحك” ليست سوى هذا. كما أن تقديم الشكر مشترك: فلا الكاهن يقدم الشكر وحده ولا الشعب. فعندما يخفضون صوتهم ومن ثم يرفعونه بقولهم “لحق وواجب”، عندها يبدأ بالشكر. فلماذا تتعجبون من أن الشعب في كل مكان يتفوّه مع الكاهن، فيما بالحقيقة مع الشاروبيم والقوات العلوية هم يرفعون هذه الصلوات المقدسة؟ لقد ذكرت كل هذا الآن حتى أن كل واحد من الشعب ينتبه، حتى نفهم أننا كلنا جسد واحد، لا نختلف عن بعضنا إلاّ اختلاف الأعضاء عن بعضها. وعلينا ألاّ نرمي كل شيء على الكاهن بل نحن أيضاً فلنهتمّ للكنيسة كلها كما لجسد مشترك بيننا جميعاً”6.

Med dessa ord visar Chrysostomos sin tids liturgiska praktik, som inte hade avvikit långt från den kristna antikens exempel.

Kanon 137 av kejsar Justinianus introducerar de nya villkoren för den kyrkliga ordningen genom att påpeka förändringen i den tidigare forntida praktiken, nämligen den hörbara läsningen av de eukaristiska bönerna, som fortfarande bevarades på Krysostomos dagar:

Vi befaller att alla biskopar och präster måste utföra det gudomliga offeret och dopbönen, inte i hemlighet, utan med en röst som det troende folket kan höra väl, så att åhörarnas själar kommer att bäras till större fromhet, förhärligande och välsignelse eftersom av vad de hör.

Även om det kungliga dekretet citerar ett apostoliskt martyrskap (från 1 Korinthierbrevet 14:16-17, Romarbrevet 10:10), kunde det inte ändra, korrigera eller stoppa trenden i gudstjänster. Den nya metoden, även om den ännu inte var universell, var djupt rotad och hade starka anhängare. John Moschus, som var en samtida med Justinianus, beskriver de två metoderna på sina andliga ängar:

Ty på vissa platser där präster hade varit vana vid att läsa böner högt, hörde och memorerade små barn, som deltog i de heliga mötena och som stod i närheten, dessa böner utantill. Sedan, i sin barnsliga lek, bestämde de sig för att upprepa bönerna och rörelserna i den liturgiska gudstjänsten, så de valde en av dem att spela rollen som prästen och andra som diakoner. Sedan lade de lite bröd på en sten och hällde lite vin i en lerkruka. När han fullbordade allt enligt kyrkans ritual och innan han skar brödet, kom en flammande blixt ner från himlen och förstörde allt där, och lämnade inga spår av klippan eller offret.7

Man kan föreställa sig att denna berättelse, som vittnar om att den hörbara läsningen av nattvarden ägde rum på vissa ställen i slutet av 500-talet och början av 600-talet, enligt vad författaren till Spiritual Meadows berättar, tjänade till att uppmuntra hemlig läsning eftersom barnens vanhelgande av dessa böner visade på bristen på lust att fortsätta med tidigare övningar. Hemlig läsning av böner blev normen på patriarken Germanus (715-732) dagar. Av alla liturgiska böner var det bara en, bönen bakom predikstolen, som lästes upp och framstår därmed som ett undantag från den allmänna regeln. Enligt patriarken Germanos åsikt fungerade den som en sammanfattning av allt som gömdes för folket i prästens hemliga böner och fungerade därmed som ett svar på de förvirrande och berättigade frågor som ställdes av dem som inte hittade en adekvat grund för hemlig läsning.

بما أن بعض الذين يقفون خارج الهيكل، كثيراً ما هم متحيرون يتجادلون فيما بينهم ويقولون: “ما هو هدف الصلوات التي تُقرأ سرياً وما هي فكرتها وقوتها”. ورغبةً بالحصول على بعض الفهم، ألّف الآباء القديسون صلاة ما وراء المنبر، كخلاصة لكل ما طُلب (خلال الليتورجية) وهكذا يعلنون لكل الراغبين نوعاً من الفهم السطحي لما حدث.”

على الرغم من إلغاء الممارسة القديمة لقراءة الصلوات بصوت مسموع، لا نزال نجد آثارها في الإعلانات وفي البنية العامة للخدم الكنسية وفي بعض المواد التي تبدو ثانوية وطارئة ظاهرياً. على سبيل المثال، تُختَتَم الطلبات التي تسبق الشيروبيكون في القداس بإعلان الشماس “الحكمة”. هذا التعبير، بحسب استعماله في الممارسة الليتورجية القديمة والحالية، خدم دائماً لدعوة المؤمنين إلى الانتباه لبعض الأمور والقراءات المهمة. لكن عند هذه النقطة لا يوجد أي شيء إلاّ الإفشين. برأينا، إعلان “الحكمة” يدعو المؤمنين إلى الانتباه إلى أفاشين المؤمنين التي تأتي بعد هذه الطلبات. اليوم، إذ صارت هذه الصلوات تُتلى سرياً ووحدها الإعلانات الختامية مسموعة، الهدف الأول من دعوة المستمعين إلى الانتباه إلى الصلوات عن طريق إعلان “الحكمة” يقع على جانب الطريق. إلى هذا، استعمال صيغة الجمع في سياق الصلوات الليتورجية ليس إلاّ أثر لاشتراك الشعب سابقاً في تلاوتها كما أنه أثر للممارسة القديمة حيث كان يشترك الإكليروس والجوقة والشعب في بعض الأماكن في ترتيل “هلموا لنسجد…” في ترنيمة الدخول و في ترتيل “يا نوراً بهياً…” في الغروب.

A. Gulbatsov
Översatt till arabiska av fader Antoine Melki
Citerat från Orthodox Heritage Magazine
Engelsk text: Skälen till och datumen för att ersätta den hörbara reciteringen av de liturgiska bönerna med hemlig recitation


SLUTANMÄRKNINGAR

  1. على سبيل المثال: “لأن لك الملك والقدرة والمجد أيها الآب والابن والروح القدس. الآن وكل أوانٍ وإلى دهر الداهرين.
  2. على سبيل المثال: خذوا كلوا هذا هو جسدي… اشربوا منها كلكم…
  3. LCC Vol 1, 65, sid. 286.

  4. Ludolfi, Ad suam historiam Aethiopicam Commentarius, sid. 324.

  5. Goar, Euchologion, sid. 91

  6. Predikan 18 om 2 Korintierbrevet

  7. Spiritual Meadow،” ch. 194; Russian translation، pp 215-217. M. 1848.

Avsluta mobilversionen