سؤال: “هل يحلّ للرجل أن يُطلِّق امرأته لكل علّة؟”
جواب: “ما جمعه الله لا يفرقنّه إنسان”.
سؤال: “لِمَ أوصى موسى أن يُعطى كتابُ طلاق فتُطلَّق؟”
جواب: “لقساوة قلوبكم أذِن لكم أن تُطلِّقوا نساءكم… وأقول لكم مَن طلَّق امرأته إلاّ لعلّة الزّنا وتزوّج بأخرى يزني. والذي يتزوّج بمطلّقَةٍ يزني”.
Dessa ord, som vi lånade från Matteusevangeliet (kapitel 19), bekräftar två saker:
För det första. Att det i Guds sinne inte finns någon plats för skilsmässa under några omständigheter.
ثانياً . أنّ الطلاق من قساوة قلوب الناس. والله يأذن به رأفة بالعباد “لتستطيعوا أن تحتملوا” (1 كو 10: 13). لكن الأمر خاضع للضبط حتى لا يستسلم أحدٌ للفساد، في حركة شرود عن الله، على رجاء التأدّب بتنازل الله وطول أناته وحُسن إمهاله.
Den som vill vara rättvis, då från Guds sida, låt honom inte skilja sig!
Varför inte och vad är betydelsen av skilsmässa?
Var och en, i äktenskapets institution, är för den andra en symbol för hela världen. Din relation med din partner speglar din relation till alla människor. Om du älskar en person, din partner, i din intimitet, av hela ditt hjärta, av hela din själ och av all din styrka, är det som om du i grunden har älskat hela världen. Efter det spelar det ingen roll vem du träffar och inte. Du kommer ut från dig själv till Honom, vem han än är. Du omfamnar det, omfamnar det, oavsett om det är nära eller långt borta. Kärleken överskrider aldrig gränserna för hörsel och syn. Det är inte bara en känsla och känsla, utan snarare en djup existentiell attityd. På samma sätt, om du överger en person, till och med en person, är det som om du överger hela världen. Det spelar alltså ingen roll vem du ägnar dig åt. Det här är din passion och ditt humör, och du kanske inte har älskat det på något sätt. Därför, fram till skilsmässa, avbryter två saker äktenskapets inre verklighet även om dess yttre utseende bevaras:
- Individuell själviskhet. En av makarna bör vara för sig själv och den andra vara underordnad honom, en stjärna i hans bana.
- الأنانية الثنائية . أن يكون الجامعُ بين الاثنين نوعاً من “المصلحة المشتركة” بإزاء العالم، شيئاً من روح القبيلة.
Däremot, för äktenskap, för att det ska vara levande och återupplivas, finns det två villkor:
- Att var och en inte ska söka vad som är för sig själv, utan vad som är för sin partner. Partnern är en skola där partnern lär sig att söka vad Gud har i sin partner. Partnern är ett förtroende, utbildning och test. Detta motsvarar att söka allt för sin partners bästa.
- أن يطلب الشريكان معاً، كوحدة واحدة، كجسد واحد، ما لله أولاً ثمّ ما للآخَرين كمثل ما يطلبان ما لنفسيهما، لأنّ الوصيّة الثانية والعظمى هي هذه: “أحبب قريبك كنفسك”. الآخَر معين: معين إلى الله والإخوة.
هذا كلّه يتطلّب نسكاً ونسكاً شديداً. ليس النسك ما له علاقة بالصوم والسهر والسجود والدموع والصلوات وحسب. النسك، في العمق، أن تخرج من دبوقة نفسك وأهوائك وذاتيتك إلى جفاف صحراء الآخر، إلى صحراء شريكك. الآخر صحراء. كلّما دنوتَ منه اعتورتك، بشرياً، الخيبةُ من جهته. يبدأ الإنسان كتلة أهواء ذات منحى ذاتي، لذا يبدو الآخر، متى شرعت تستعرفه، تحدّياً وإزعاجاً… وجحيماً. لذا، بعد أن تزول القشور، قشورُ الحبّ والخيال والظنّ، في تعاملك مع شريكك، تتقلّص تعزياتك البشريّة ويمسي ما لديك في مصاف العاديّات. إذ ذاك تَخبر الصحراءَ ويبدأ مسيرُك إلى وجه شريكك في الحقّ. هذا إن أخذت تُفرِغ نفسك وثبتَّ يُفرِعُ فيك الحبُّ الأصيل من ربّك. الزواج مسيرٌ عبر الصحراء والبحر الأحمر المخضّب بدم الصبر والجهاد والاتضاع والتعب والثبات إلى الأرض الزاخرة باللبن والعسل، إلى أرض الميعاد، إلى أورشليم العلويّة. الشريك إلى شريكه صليبٌ إلى قيامة حقّانيّة، إلى حبّ لا يسقط أبداً، تؤسّسه بنعمة ربّك والأتعاب والأعراق والدموع والأسهار والصلوات. أليس هذا ما تعمر به صحارى الناسكين؟ تمتدّ في آفاق شريكك فيمدّك ربّك عموداً في كنيستك. الحبّ الذي تذخر به نفسُك، إذ ذاك، يكون من ربّك. لذلك تقتني مع الحبّ سعة. يجعلك ربُّك لوحةً منه يكتب عليه كلماتِه، إيقونة، فتلقاه فيك شاملاً البشريّةَ جمعاء فلا يعود بينك وبين أحد، في الدنيا، حاجزٌ لأنّ الذي أزال الحاجز المتوسّط بات مستوطناً فيك.
Den som tror att ritualer är till för religiösa människor har fel. Så länge som korset är till för dem som vill följa Mästaren på vägen till evangelisk perfektion, är askesen för alla. Det hela är asketiskt. Det är ingen skillnad i typ, utan i former och färger. Var och en utformar vad hans själ rör sig mot. Inte bara växer den som följer en väg bara i nåd och växt, utan alla bidrar till fullbordandet av kyrkans mosaik. Allt växer genom allt, och allt är till för allas uppbyggelse. Genom de många medlemmarna fullbordas den ena kroppens enhet och de arbetar tillsammans.
القِبْلة، في نهاية المطاف، أن تكون الكنيسة العروسُ إلى ختنها. كلُّ عرس إلى عرس المسيح والكنيسة “لأنّنا أعضاءُ جسمه من لحمه ومن عظامه” (أف 5: 30). في هذا العرس كلٌّ عروس، الراهب في ديره والناسك في منسكه والكاهن في رعيّته والزوجان في العائلة. الكل بحاجة للآخَرين. ما شاء الربّ الإله التنوّع في المواهب الفضلى إلاّ توقيراً للشخصانيّة المحبّية التي من دونها ما كان ثالوث ولا كانت بشريّة، ولكيما، بالتنوّع، تبرز وحدانية الروح الذي يجمع الكل، في الكلمة، إلى واحد ليصير الآب الكلَّ في الكل.
Den dag detta uppnås kommer det existentiella äktenskapet att ha nått sitt kosmiska öde i Gud och det kommer inte längre att bli en skilsmässa.
Archimandrite Thomas (Bitar)
Chef för klostret Saint Silouan the Athos - Douma
3 september 2006
نقلاً عن نشرة “نقاط على الحروف”