De troende är alltid fängslade av det faktum att helgonen, särskilt eremiterna, i sina liv var för starka för att fångas av deras kroppars behov. Detta betyder naturligtvis inte att de försummade sin hälsa eller torterade sig själva (den ortodoxa kyrkan har aldrig accepterat att någon torterar hans kropp), även om det fanns en viss förnedring i en del av deras beteende. Men de försökte kontrollera denna kropps begär, särskilt begäret efter mat, dryck och kläder. De nöjde sig med lite mat och nöjde sig ofta med ett plagg för att skydda dem från vinterns kyla och sommarens hetta. Detta är ett tydligt uttryck för deras längtan efter något mer bestående än det ena eller det andra behovet, efter Gud, som var deras styrka i deras kamp.
Vissa människor kan kommentera detta uttalande genom att säga: Helighet är inte begränsad till denna livsstil. Denna kommentar är korrekt, om personen som sa det inte har för avsikt att kringgå skyldigheten eller motivera sin lättja. Helighet är upplevelser. Gud vill att vi, var och en efter sin talang, ska följa exemplet från dem vars lydnad, trots alla svårigheter, var fantastisk. Underbart.
Det som dock inte är dolt är att de flesta troende idag betraktar livet som mat, dryck och kläder. De är inte längre realistiska. Många tror att de är odödliga. De lever för att undkomma döden. De underhålls av världen och är intresserade av deras aktiviteter och så vidare. De accepterar inte kraven på helighet, inte heller helgonens förmåga. De heliga har människor som utsetts för detta ändamål mot deras vilja. Att imitera dem är inte längre ett alternativ. De är från ett avlägset förflutet, och deras närvaro idag är inte uppenbar. Endast de som inser att Guds kallelse, hela tiden, är detsamma som imitatorer av helgonen. De som söker och önskar helighet är Guds speciella vänner. Dessa har blivit mycket sällsynta.
كيف نقتدي بالقدّيسين؟ سؤال جوابه نجاتنا. وهذا نفهمه صحيحاً إن أدركنا أنّ الله القدّوس وزّع مواهبه على الكلّ بما يفيد الكلّ. القدّيسون فهموا عطاء الله وفعّلوا مواهبهم. والله ينتظر منّا أن ندرك نحن كرمه وأن نفعّل، في مواقعنا، ما وهبنا من نعم. ولذلك لا يجوز أن يبقى سائداً ما يردّده بعض الناس اليوم، وهو أنّ المسيحيّة حكر على بعض الرهبان، مثلاً. هل يعتقدون هذا الاعتقاد جهلاً، أم ليهربوا من طاعة تعليم يسوع الواحد الموجّه إلى كلّ الناس؟ الأمران جائزان. ولكنّ فكر الله لا يقبل تمييزاً بين إنسان وآخر. الرهبان أحبّاء الله في موقعهم. هم قرّروا أن يطيعوا دعوته على هذه الطريقة الشرعيّة. ولكن كيف نطيعه نحن في حياتنا في العالم؟ فهل تجوز المبالغة في التمييز؟ وهل يجوز حصر المسيحيّة بحيطان دير؟ لمّا جاء يسوع لم تكن أديار. وقال ما قال، وطلب ما طلب، وعاش المسيحيّون ثلاثة قرون في الدنيا يحاولون أن يطيعوا الله قبل أن تؤسّس الرهبنة. هذه جاءت نتيجة تكاسل المسيحيّين في العالم. بعض فرز نفسه عن الدنيا، لمّا رأى أنّ الدنيا يتأكّلها التقاعس والفرديّة والشرور. وهؤلاء كانوا في حياتهم وإلى اليوم يحيون ببركات تقليد الجماعة. خبروا، وكانت خبرتهم نوراً. وكان الناس يقصدونهم حتّى يتبرّكوا بصدقهم وخبرتهم. “قل لنا كلمة حياة”. كان الناس يعتقدون دائماً أنّ خبرة الطهر هي المثال المحتذى. صعقهم صدق الصادقين، الذين كانوا يحيون بقدرة الله. فهموا أنّ القدّاسة مطلب الله وصوته في كلّ جيل. ولا يجوز لأحد أن يصمّ أذنيه عنه، فيخسر ما يريد الله قوله، ويغرق في فراغ يظّن أنّه مشيئة الله.
Att tro på de heligas makt är att tro på Gud som helgar världen. Och vi måste försöka leva efter vår kyrkas tradition och det ljus vi fått. Och att föredra Kristus framför vår värld, framför mat, dryck, kläder och alla skadliga begär. Detta är en position att om vi inte håller fast vid den, kommer vi inte att kunna återfå hälsan i våra liv i Kristus.
بات من الضروريّ أن نصالح الحقّ الذي خبره القدّيسون في حياتهم. فطلب الله واحد: “كونوا قدّيسين كما أنا قدّوس”. هذه وصيّته التي تضيء صفحات التاريخ ورجاله. وهي تحتاج إلى وقفة تأمّل. أي إلى مراجعة حياتنا وقبول تصحيحها. التبرير مرض. والهروب أيضاً مرض. الصحّة هي في موافقة الوصيّة. فحياتنا لا قيمة لها إن بقينا مصرّين على تجاهل الحقّ، وعلى التشكيك بقدرة القدّيسين، أو على جعل القداسة لا تخصّنا. فما يخصّنا دائماً أن نترك الله يحقّق فينا، في مواقعنا، ما حقّقه في المخلصين عبر التاريخ. إن عدنا إليه واستسلمنا إلى محبّته ورضوانه ندرك كم أنّ القداسة واقعيّة وممكنة. الله عندها يجعلنا نعرف قوّته. وأن نذوقها في هذا الدهر الصعب. ويعطينا أن نردّد، بثقة الغالبين، مع بولس: “كلّ شيء يحلّ لي، ولكن ليس كلّ شيء ينفع. كلّ شيء يحلّ لي، ولكنّي لن أدع شيئاً يتسلّط عليّ. الطعام للبطن والبطن للطعام، والله سيبيد هذا وذاك. أمّا الجسد فليس للزنى، بل هو للربّ والربّ للجسد. وإنّ الله الذي أقام الربّ سيقيمنا نحن أيضاً بقدرته” (1كورنثوس 6: 12-14).
Från min församlingsbulletin 2002