أعمال الرسل 11: 26 “وَدُعِيَ التَّلاَمِيذُ «مَسِيحِيِّينَ» فِي أَنْطَاكِيَةَ أَوَّلاً”
Antiokia: Seleukos I hade sett örnen från Balqaberget, och han etablerade staden Seleucia, där denna örn bodde, den tjugotredje april 300 f.Kr. Sedan offrade och offrade han på berget Silpius och fick syn på örnen den första maj samma år. Efter det märkte Seleucus att örnen bar sitt byte och förde det till foten av Silpius, så han beordrade att materialen som hade förberetts för att bygga Antigonia skulle transporteras till slätten vid foten av Silpius. Den tjugoandra i månaden Artemisius (maj) år 300, och vid soluppgången, etablerade han sitt rikes huvudstad och kallade det Antiokia, efter sin far Antiochus.
Historikern Diodorus trodde att Antigonus valde Orontes-sidan som centrum för sin huvudstad, så att han skulle befinna sig i ett centrum från vilket han kunde övervaka angelägenheternas gång i sin östra och västra stat samtidigt. Det stod i Strabos Geografi och i Libanius tal att Antiokia i sitt geografiska läge kombinerade havets och landets fördelar. Havet var nära och Orontes var farbart mellan Antiokia och havet. Seleucus och hans efterföljare ville utveckla denna deras huvudstad, så de kopplade den till Stebbia Baba med två asfalterade vägar för att underlätta transporten av arméer och för att uppmuntra köpmäns rörelse och utbyte av varor. De sa att de skulle välkomna österlänningarna bland sina undersåtar och göra det lättare för dem att bo i huvudstaden. Antiokia växte under Seljukernas regeringstid och blev fyra stadsdelar, var och en omgiven av en befäst mur skild från den andra. Därav det grekiska ordet TETRAPOLIS, som betyder de fyra städerna. Det sades att det hette Tetrapolis eftersom det var en av de fyra stora städerna som byggdes av Seleucus. De är Antiokia, Seleukien, Abamea och Latakia.
År 64 f.Kr. tog Pompeius kontroll över Seljukriket och andra grannländer. Han respekterade Antiochias rätt att sköta dess inre angelägenheter, lovordade Thalias symposium och gjorde det till huvudstad i hela den syriska staten och säte för den romerska. generalguvernör. År 27 f.Kr., när statssystemet omprövats, förblev Antiokia huvudstad i Syrien. Judendomen – Palestina – skildes inte från den före år 70 e.Kr.
وكانت أنطاكية لم تزل رافلة بحلل الفخر فأنشأ فيها الفاتحون الهياكل والقصور والمراسح. وجروا المياه إليها وبنوا الحمامات فيها على طريقتهم الخاصة. وفتح هيرودوس الكبير فيها طريقاً بأعمدة على الجانبين. وظلت أنطاكية زاهية زاهرة حتى الغزو الإسلامي. فقد جاء في كتاب فتوح الشام للواقدي أن أبا عبيدة كتب إلى الخليفة عمر في السنة 637 ما نصه: وإني لم أقم بها لطيب هوائها”. “وإني خشيت المسلمين أن يغلب حب الدنيا على قلوبهم فيقطعهم عن طاعة ربهم”.
وقال سلوقوس الكبير وخلفاءه بتهلين سورية وغيرها من ممتلكاتهم فاستقدموا المقدونيين واليونانيين. وأنزلوهم المدن والقرى ومنحوهم الامتيازات ليستعينوا بهم في الحرب وفي التهلين. وكان نصيب أنطاكية من هؤلاء كبيراً. فساد العنصر اليوناني فيها وظل مسيطراً على مقدراتها قروناً طويلة. وهكذا بناءً على ما نعرفه عن أنطاكية، وعن بعض المدن المماثلة يجوز لنا الإفتراض أن مجلسي العموم والإدارة كانا لا يزالان عند ظهور المسيحية يونانيين في صبغتهما. وأن معظم المواطنين أصحاب حق التصويت كانوا إما يونانيين و هلبنيين بشكل كامل. ومما يجوز القول به أيضاً أن حقوق التمتع بالغمنازيون كانت محصورة بهؤلاء. وأن تدابير خصوصية كانت لا تزال تتخذ لحصر الملكية في أنطاكية في يد اليونانيين. ومن المفيد أن نذكر لهذه المناسبة أن الأنطاكيين ظلوا يفاخرون بأصلهم اليوناني الهيليني حتى الغزو الإسلامي. فذكر ليبانيوس الأنطاكيين بتحدرهم من هرقيل وبأصلهم اليوناني الهليني في القرن الرابع. ويوليانوس الجاحد أشار في الكلام الذي وجهه إلى الأنطاكيين إلى أصلهم اليوناني الهليني وذكرهم بأنه هو يوناني أيضاً بعاداته وتفكيره. وفي القرن الخامس مرت افذوكية “زوجة الأمبراطور ثيودوسيوس الثاني” بأنطاكية متوجهة إلى أورشليم وخطبت في الأنطاكيين ففاخرت بأنها من عرقهم ودمهم.
Antiokia innehöll olika delar av statens befolkning, och de viktigaste av dessa icke-grekiska element var araberna och judarna. Den syriska landsbygden hade arabiserats sedan mitten av andra århundradet f.Kr. Judarna togs in av Demetrius år 145 för att hjälpa honom att etablera sitt styre.
De första troende i Antiokia: من المرجح أن يكون نيقولاوس “أحد الشمامسة السبعة” كما وصفه لوقا “الأنطاكي الدخيل” أول المسيحيين في أنطاكية.
Efter Stefanus beslutade den gudomliga försynen att lärjungarna skulle skingras i länderna. De kom till Antiokia och började predika om Herren Jesus. Många trodde. När nyheten nådde församlingarnas moder skickade de Barnabas till dem. Han predikade för dem och bekräftade deras tro. Då kom Barnabas till Tarsus och frågade efter Paulus. De flyttade sedan till Antiokia och stannade där ett år och undervisade och predikade.
Peter aposteln, den förste biskopen och grundaren av kyrkan i Antiokia: Trots denna nyhet om att lärjungarna åkte till Antiokia och predikade där (apostlarna Paulus och Barnabas etablerade Antiokia-sätet, men aposteln Sankt Petrus regerade över det som den första biskopen i åtta år, och satte sig sedan för att etablera andra kyrkor). Men tidiga historiker och uttolkare säger att Peter var den som grundade kyrkan i Antiochia.
القديس ايريناوس في تعليقه على “غلا2” يأخذ على لوقا الإنجيلي (إهماله) لعمل بطرس التأسيسي في أنطاكية. وافسابيوس المؤرخ نهج نفس النهج في مؤلفه “تاريخ الكنيسة”، ويقول أن بطرس هو الذي أسس كنيسة أنطاكية.
Kristus korsfästes, dog, begravdes och uppstod år 30 (detta datum är det mest exakta, och det aktuella datumet har upptäckts av forskare som fel) (inte vid trettio års ålder, utan ett år). aposteln Paulus trodde på Kristus ett år senare, det vill säga år 31, och han stannade i Damaskus i tre år, det vill säga år 34. När han återvände till Jerusalem fann han ingen av apostlarna utom Jakob, Herrens bror. Peter var en utgångspunkt som predikade överallt. Den hedervärda traditionen säger oss att han - Petrus - ledde kyrkan i Antiochia i sju år i rad fram till år 41, så vi har rätt att anta att aposteln Petrus grundade kyrkan i Antiochia år 34 e.Kr.
Historikern Ephesius och Nichorus Callistos nämner att Peters arbete tvingade honom att vara frånvarande från Antiokia, och därför utsåg han den helige Evoteus till sin representant och efterträdare, vilket gjorde den helige Evoteus till den andre biskopen på tronen i den stora Guds stad, Antiokia.
Tillemont säger att Petrus, liksom andra apostlar, tillbringade större delen av sin tid med att predika, och han stannade bara några få perioder i Antiokia. Belser säger att kyrkan i Antiochia grundades i två etapper. Det första skedde för vissa judiska kretsar år 34-35 i händerna av Petrus, och det andra började efter antagandet av Cornelius (hedningen) och hans acceptans i den. kyrka, och det var efter år 39-40.
ويقول الأب James Kleist واضع مؤلف للأساقفة في الكنائس في العصور الأولى إذ يجعل برنابا المؤسس الأول دون أن يذكر بطرس ولو لمرة واحدة، ضارباً عرض الحائط بتقليد كنسي للكنيسة الكاثوليكية إذ تكرس كل سنة يوماً لعيد “منبر بطرس”.
“وليس بمستغرب أن لقب البطريرك (لفظة تعني رئيس العشيرة) قد لقب به بطرس الرسول، لكون المسيحية في أنطاكية قد انتشرت بين اليهود أولاً، ولأن بطرس كان عملياً زعيم هذه العشيرة. وما إطلاق تسمية البطريرك من قبل مجمع خلقيدونية (451م) على أسقف أنطاكية وحده دون سائر أساقفة الكراسي الأخرى (روما والقسطنطينية والإسكندرية وأورشليم) إلا تكريساً لهذا الأمر الواقع. لذلك جاز لنا يقيناً اعتبار القديس بطرس الرسول أول البطاركة على كرسي أنطاكية.”
Lärjungarna kallades först kristna i Antiokia: بعد إيمان الكثيرين من أنطاكية بالسيد المسيح وسماع الوثنيين باسم السيد المسيح، فأطلقوا عليهم اسم المسيحيين. في حين كان المسيحيون في خارج أنطاكية يدعون أنفسهم “أخوة” و”تلاميذ” و”مؤمنين”. أما اليهود فكانوا يقدسون اسم المسيح فلم يطلقوا على المؤمنين هذا الاسم واكتفوا بأن يدعونهم بـ “الناصريين” نسبةً إلى يسوع الناصري. ويرى “بروشن الإلماني” أن هذا الاسم “مسيحيون” استعمل كنوع من التهكم، ويؤيد ثيوفيلوس الأنطاكي هذه النظرية.
وأقدم الآثار التي تشير إلى المسيحيين بهذا الاسم الأنطاكي كتابة وجدت على جدران خرائب بومبابي في إيطاليا سنة 1862 من نوع الغرافيتو تعود إلى سنة 64 وقد جاء فيها الاسم “HRISTIAN” ويشير تاسيتوس إلى مؤمني سنة 64 في روما باسم المسيحيين.
Vissa texter har anpassats från Patriarkatets webbplats