Fatimiderna och kyrkan
843-1025
John V: (993-1022) وتدخل اغابيوس في السياسة كما سبق وأشرنا فأغضب الفسيلفس واضطر أن يتنازل عن السدة الأنطاكية فخلفه في السنة 993 خرتوفيلاكس الكنيسة الكبرى كنيسة “الحكمة الإلهية” يوحنا الخامس.
Yahya Ibn Saeed från Antiochia rapporterar att Filosoferna Basilius uppmanade den nya patriarken att reformera Al-Qassian-kyrkan i Antiochia efter förebild från Kyrkan av Gudomlig Visdom i Konstantinopel. Han tillägger sedan att Agapius dog i september 994 och nämner ingenting om hans upphävande av abdikationen före sin död och om att hans efterträdare avstod från alla privilegier som kyrkan åtnjöt i utbyte mot att stanna kvar på den patriarkala tronen. Hänvisningen här är till vad som rapporterades av munken Nikon, att Johannes gav upp oberoendet för biskoparna av Antiokiastolen när de valde deras patriark, och att han lade frågan om att välja patriarken av Antiokia i händerna på den ekumeniska Patriark. Munken Nikon gick in i askes under en period under andra hälften av 1000-talet i klostret Sankt Simon Styliten.
Johannes V var förutbestämd att vara samtida med den fatimidiska härskaren och att ta emot hans smärtsamma slag i de södra stiften i Antiokia, som tidigare nämndes i det första avsnittet av detta kapitel. Men han var också avsedd att se härskaren dra sig tillbaka från sina restriktioner efter Hamza Ibn Alis framväxt och drusernas uppkomst.
Johannes V vandrade med de romerska kungarna i deras guldålder och sökte tillsammans med dem återupprätta forntida ära. Medan han reste genom Antiokia år 1000, förhandlade Orestes, Jerusalems patriark, med honom om vad Theophylactus, son till Qanbara, Antiokias patriark, hade överlåtit till sin kollega i Jerusalem på 700-talet, angående rättigheterna för Antiokia över kyrkan i Karaj De två parterna kom överens om att återställa omnämnandet av patriarken av Antiokia i Karaj-exklaven, och denna patriark har rätt att skicka Exarchus till Karaj för att inspektera deras andliga angelägenheter och samla in pengar från dem. Antiokiska begåvningar i Karaj.
År 110 var kristna i Egypten oense om beräkningen av påsken på grund av judarnas oenighet om deras beräkning. Vissa satte den judiska påsken på lördagen, den femte nisan, och andra sa att den infaller på söndagen, den sjätte i samma månad. Arsanius, patriark av Alexandria, skrev till folket i Jerusalem med det som var korrekt enligt hans åsikt, och gjorde den kristna påskdagen till den sjätte april. Så folket i Levanten skrev till Egypten för att lära av dem vad de hade kommit överens om. När Arsanius böcker kom, firade alla kristna påsk på söndagen, den sjätte april, förutom en grupp jakobiter från övre Egypten, som firade påsk på följande söndag.
Härskare och nattvardens mysterium: وحدد الحاكم في رمضان السنة 401 أي في أيار السنة 1011 منع الناس عن صنع النبيذ وشربه سراً وجهراً وكسَّر ما عند الناس منه من الجرار والدنان وحذّر على النصارى تقديمه “في سائر مملكته” ومنعه في قرابينهم فقربوا عوضاً عنه ماء نقع فيه زبيب أو عود الكرم!
Erkännande av Nikephoros patriarkat: وفي السنة 1021 انتهى حكم الحاكم ونودي بالظاهر فعادت السيدة ست الملك إلى سابق عزها فأوفدت نيقيفوروس بطريرك أورشليم إلى القسطنطينية ليعلم باسيليوس “بعودة الكنائس وتجديد كنيسة القيامة المقدسة وسائر البيع في جميع بلاد مصر والشام ورجوع أوقافها إليها واستقامة أمور المسيحيين”. ويرجوه السماح بالاتجار بين البلدين والشروع في “المسالمة والموادعة” فاستكشف افستاثيوس البطريرك المسكوني من نيقيفوروس “أمانته” فأوضحها فألفاها البطريرك المسكوني أرثوذكسية فأطلع الفسيلفس على ذلك الأمر برفع اسم نيقيفوروس في القسطنطينية وأنطاكية على ما كان عليه قبل وصوله. وتوفيت ست الملك فعاد نيقيفوروس إلى أنطاكية ومنها إلى طرابلس في أيار السنة 1024.
Nikolaus III: (1025-1031) Johannes V, patriark av Antiokia, dog år 1022 och lämnade sin plats vakant i tre och ett halvt år. Sedan valdes Nicholas, chefen för Studion-klostret, till patriark av Antiochia. Han bads över i Konstantinopel söndagen den 17 januari 1025, och han förblev i tjänst i fem år, åtta månader och tjugoen dagar.
“ورقي إلى رومانوس ارعيروس الثالث (1028-1034) أن لليعقوبيين بطريركاً اسمه يوحنا يقيم في بلد مرعش يسمى ببطريرك أنطاكية ويسيم مطارنة وأساقفة للمدن، فأنفذ أشخصه وأشخص معه ستة من مطارنته وأساقفته وتقدم إلى الكسيوس بطريرك القسطنطينية في أن يحضرهم بمشهد ممن اتفق عنده من المطارنة والأساقفة الأرثوذكسيين ويخاطبه في الرجوع عن اعتقاده والاعتراف بالمجامع السبعة المقدسة وقبول من قبلته ودفع من دفعته. واستدعى نقولاووس بطريرك أنطاكية للحضور معه ومشاركته في الخطاب له لأنه كان يومئذ بالقسطنطينية. فأبى ذلك الأرطوقي وجرى بين الكسيوس البطريرك وبين من اجتمع معه من أصحاب خطاب في هذه المعاني.
ولم يذعن يوحنا بطريرك اليعاقبة للانثناء عن رأيه. واجتمع خلق من العوام وهموا بالايقاع به فدفعوا عنه. ولما يأس الملك من عودته عن اعتقاده نفاه إلى كفربا بالمغرب. واعترف من الستة الأساقفة والمطارنة المشخصين معه ثلاثة. وثبت ثلاثة على ما هم عليه فحبسوا في الحبس. ومات يوحنا هذا بعد ثلاث سنين من نفيه وأقام اليعاقبة لهم بعد موته بطريركاً غيره. فلما عرف رومانوس الملك حاله أنفذ من يحضره فهرب إلى ديار بكر من بلاد الإسلام”.
Elias II: (1032-1033) وفي يوم السبت الكبير في أول نيسان سنة 1032 “صلي على الياس الراهب النيقوميذي بطريركاً على أنطاكية فأقام سنة وخمسة أشهر وثمانية أيام وتنيح”.
وصدرت أوامر الظاهر الفاطمي بترك الفساد وحفظ مجاورة الروم. ووافق الروم على المهادنة. واتفق الطرفان على أن ينفذ الظاهر رسولاً يجتمع برسول رومانوس في ناحية أنطرطوس “آخر حد الروم وأول بلد المسلمين”. واشترط رومانوس على الظاهر ثلاث شرائط إحداها “أن يعمر الملك كنيسة القيامة ببيت المقدس ويجددها من ماله ويصير بطريركاً على بيت المقدس وأن تعمّر للمسيحيين جميع الكنائس الخراب التي في بلاد الظاهر”. والشريطة الثانية ألا يتعرض الظاهر لحلب. والشريطة الثالثة ألا يساعد صاحب صقلية. وأرسل نصر بن صالح بن مرداش صاحب حلب مال الهدنة إلى رومانوس وشعر القديس يوحنا المعمدان. وكان هذا الشعر في سالف الزمان في كنيسة حمص فنقل منها إلى كنيسة القلعة في حلب “اشفاقاً عليه من أخذ الروم له عند ترددهم إلى حمص”. وبقي هناك إلى أن خرج منصور بن لؤلؤ من حلب. فاستعاده نصر بن صالح وتقرب به إلى رومانوس فأضافه إلى الأثارات المقدسة التي في بلاط الملك.
Theodoros II: (1034-1042) Den första söndagen i stora fastan blev George Laskaris patriark av Antiochia. Han bad om i Konstantinopel och fick namnet Theodoros. Han stannade kvar i presidentskapet i åttio, sex månader och tjugoen dagar och reste. Thorodros genomförde avtalet som gjordes under Johannes V:s regeringstid angående kyrkan Karaj, så han skickade, enligt munken Nikon Exarchus vittnesmål, till landet Karaj för att straffa och reformera.
Basil II: Vi vet ingenting om Basil II. Vi känner inte till nyheterna om den dygdige Macarius och den rättfärdige Eleftherius.
Peter III: (1025-1056) أبصر النور في أنطاكية ونشأ وترعرع فيها. ثم طلب العلم في القسطنطينية فأحاط به “كله” والتحق بالبلاط الملكي فأصبح سكرتير رومانوس الثالث. ثم قدم النذر والتحق بكنيسة الحكمة الإلهية فأسندت إليه وظائف أهمها وظيفة سكيفوفيلاكس الكنيسة. فكان من الطبيعي أن يُقدم على غيره وأن يرقى إلى رتبة البطريركية.
Peter III var andäktig och ren, litade på Gud och förlitade sig på honom. Hans mor hade förmedlat honom nyheten om det lysande ljuset som omgav henne på dagen för hans födelse och de himmelska rösterna som förutsade en ljus framtid växte upp med att lita på Gud, ta emot dem och hans Ande som gjorde hans vilja på jorden som i himlen. Det som ökade hans entusiasm och iver var att jungfru Maria, Guds moder, visade sig för Konstantin IX (1042-1054) och gav honom en vink att befordra Peter till patriarkatet, så han gjorde.
Peter fick omsorgens krycka och gav sig ut för att arbeta på Herrens fält. Han riktade ett sittande budskap till var och en av sina kollegor, patriarken av Alexandria och patriarken av Jerusalem, och tillkännagav sin tillträde till den patriarkaliska tronen, och visade sin uppriktighet. tro, i hopp om att han nämns i offret. Han beklagade avbrytningen av förbindelsen mellan sin kyrka och Roms kyrka under en lång period, som vi tidigare antytt, så han skrev till Leo IX, ängslig för detta avbrott, och frågade varför Peter den stores efterträdare hade tagit avstånd från kyrkorna, skar av sin röst från deras råd och avstod från att bidra till att lösa prästerliga problem, och förklarade fördelen som skulle bli resultatet av ett sådant samarbete i termer av broderlig apostolisk vägledning. Peter bad sin romerska kollega att förklara sin tro så att han kunde nämna hans namn i lovtalan, eftersom det inte är tillåtet att förlita sig på Roms rätta förflutna och anta innan man anser att hans tro är fri från misstag. Sedan förklarade patriarken av Antiokia tydligt sin tro, men han undvek att diskutera frågan om uppkomsten. Ödet hindrade detta brev, och det nådde inte Rom förrän två år efter dess utfärdande. Så Peter skrev ett andra brev, kortare än det första, och tog bort det mesta av det som stod i inledningen till hans första brev, och bekräftade att han var fäst vid Nikeas konstitution och besluten från de sju ekumeniska råden och förbannade kättarna som var förbannade .
Både patriarkerna i Alexandria och Jerusalem svarade med ett budskap om fred. Leo IX svarade på Peters första brev med ett budskap om fred också, men han bekräftade tydligt Roms framsteg och Petrine-regeringens ofelbarhet. Det blev tydligt att Roms kyrka är kyrkornas moder och att dess domstol är den högsta av domstolar. Sedan uppmärksammade han sin antiokiska kollega på molnen av oro och oenighet som hägrade i öster och uppmanade honom att försvara rättigheterna för den antiokiska stolen. Peter fick detta svar, men han kunde inte läsa det eftersom det var skrivet på latin, så den frankiske budbäraren som förde det till honom bad vänligt att han skulle kopiera det åt honom. Han gjorde det, och Peter skickade kopian till Michael Kerularios, patriark av Konstantinopel, för att beställa översättningen till grekiska. Petrus nämnde sin romerska kollega i exilen av Antiokia, och patriarken av Jerusalem och patriarken av Alexandria följde efter.
Diakon Abdullah Ibn Al-Fadl från Antiokia: Diakon Abdullah Ibn al-Fadl från Antiochia lyste vid kyrkans horisont på 1000-talet. Han tjänade i författarskap och arabisering, och var särskilt känd för sitt goda uttryck i tolkning av religiösa böcker och för sin goda smak i att välja ut och arabisera grekiska verk. . Medlemmarna i kyrkan tävlade genom att kopiera hans verk och parafraser. Han var skicklig i arabiska, grekiska och syriska, och han uttryckte både och komponerade arabiska och grekiska.
Hans viktigaste verk är Ljusboken. Den innehåller de vise männens, profeternas och heliga apostlarnas ord, på ett trevligt sätt, och många bibliska exempel och utsagor av filosofer. Han skrev också Förmånsboken, som är kort och lång, och diskuterar övertygelserna om Skaparen, Hans väsen, Hans naturs enhet och Treenigheten av Hans Personer, och i logik, filosofi, dialektik och rättsvetenskap har också Book of Kindness in the Virtues, som är ett urval av talesätt från de heliga böckerna, helgonen och teologerna, och boken Interpretation of the Six Days of Creation av Chrysostom, en arabisk version av grekiska, och en tolkning av Matteusevangeliet och Johannes också av Chrysostomos. Det syriska språket skrevs i en bok av de heliga fäderna Antoninus, Arsenius, John Clement, Isaac och Philoxenus. Han översatte från grekiska boken "Al-Burhan fi Confirming the Faith" av den helige Sophronius av Jerusalem, och han översatte också haditherna från de heliga fäderna och munkarna för den, och de som påverkade detta tecken var boken "Majmu' Al- Aman” i Explaining the Error of the Jacobites and Nestorians, Memorandum of Gregory of Nazianzus, and the Praise of Saints Nicholas and Andrew of Criticism.
Antiokia och Venedig: وفي أواخر السنة 1053 تلقى بطرس الثالث رسالة من دومينكوس رئيس أساقفة اكويلية جاء فيها أن القساوسة البنادقة في الشرق يشكون الصعوبات التي يلقونها عند ممارستهم سر الافخارستيا بالفطير وأن هؤلاء القساوسة خاضعون لرئيس أساقفة يستمد البركة من القديس مرقس ويتمتع بلقب بطريرك. فأجابه بطرس الثالث جواباً لطيفاً ولكنه لم يسكت عن اللقب الذي ادعى به دومينيكوس فقال: “لقد نشأت بين الكتب ودرست العلوم المقدسة منذ الطفولية وإلى سن الشيخوخة ولا أزال مواظباً على مطالعتها ومع ذلك ما تعلمت ولا سمعت أن رئيس اكويلية يسمى بطريركاً لأن النعمة الإلهية دبرت أن يكون في كل العالم خمسة بطاركة وهم الروماني والقسطنطيني والإسكندري والأنطاكي والأورشليمي. ومن هؤلاء الخمسة البطريرك الذي يسمى بطريركاً على وجه الحقيقة هو البطريرك الأنطاكي. فالروماني والاسكندري يتمتعان بلقب بابا والقسطنطيني والأوروشليمي رئيسا أساقفة. وكيف نستطيع أن نقيم بطريركاً سادساً ما دام الجسد ليست فيه حاسة سادسة وما دامت هنالك أبرشيات أعظم من اينوريتك يديرها مطارنة ورؤساء أساقفة كبلاد البلغار وخراسان وسائر الشرق ولم يدع أحد منهم بلقب بطريرك”.
ثم يشير بطرس الثالث إلى رسالة الجلوس التي وجهها إلى البابا الروماني مع الحجاج ويقول أنه لم يتلقَ جواباً عنها وأنه مرسل صورة عنها ليقدمها دومينيكوس إلى البابا حتى إذا رضي البابا بفحواها “اتحد الجميع بنفس واحدة ليقدموا لله جميعاً ضحية واحدة”. ويعرض بطرس بعد هذا إلى مسالة الفطير فيقول “أن شكوى الغربيين من أن بطريرك القسطنطينية يشيع عنهم اشاعات رديئة ويقطعهم من شركة الكنيسة هي باطلة لأنه يعرف حق المعرفة أنكم أرثوذكسيون تؤمنون مثلنا بالثالوث القدوس وبسر التجسد ولكنه يأسف أنكم تخالفون البطاركة الأربعة في تقديم الذبيحة الغير الدموية”
Antiokia och Konstantinopel: Peter III var inte nöjd med inblandningen av patriarken av Konstantinopel i angelägenheterna för patriarkatet i Antiokia. Han protesterade starkt mot främjandet av diakonen i Antiokia i Konstantinopel utan godkännande av sin överordnade Antiokia. Och om att utöka det konstantinska inflytandet i de armeniska staterna, vilket indikerar att dessa stater stod under Antiokias andliga auktoritet, inte Konstantinopel. Han såg patriarken Mikael av Konstantinopels insisterande på att förena ritualer som en meningslös politik på grund av spridningen av syriska och arabiska i några av Antiokiska stift och underkastandet av dessa samma stift till de islamiska myndigheterna.