قال القديس كيرلس الإسكندري: “إذا كان ربنا يسوع المسيح إلهاً، كيف أن العذراء القديسة التي ولدته لا تكون والدة الإله”. انعقد مجمع أفسس سنة 431 وأقرّ ذلك. المسيح في ألوهيته من جوهر واحد مع الآب، وفي بشريته من جوهر واحد معنا. ذاته واحدة، ولذلك يصحّ أن تُسمّى مريم والدة الإله.
Det femte ekumeniska rådet, som hölls i Konstantinopel år 553, förklarar att Guds moder är evigt oskuld. Meningen är att hennes födelse till Jesus skedde utan medverkan av en man, och att hon efter denna födelse inte var gift med en man. I vår kontemplation av Marias mysterium rör vi oss mellan dessa två ytterligheter.
Efter detta sjöng vi till Maria, bad till henne, tilltalade henne och höll fester för henne, och vi gick inte längre än vad vi fick av våra fäder i vår tillbedjan. Guds moders dormition, det vill säga hennes död och hennes övergång till himlen, förvandlades inte till en lära i ett officiellt rådsbeslut. Det återstår ett firande och en allmän övertygelse att den som gav Kristus sin kropp, trots att hon var beredd på döden och dog, är lik sin son och ser inte förgängelse, och genom hans inkarnation blev hon mer hedervärd än änglarna, att är en högre rang än de synliga och osynliga varelserna.
لقد أَمرَنا الإنجيل أن نكلّمها إذ كيف ننفّذ كلمتها ” ها منذ الآن يطوّبني سائر الأجيال ” (لوقا 1: 48) إنْ لم نتوجّه إليها لنقول لها إنّ الطوبى (أو الهناء) لها.الذين مع الله في الملكوت أحياء لأن ” الله إله أحياء وليس إله أموات”. كيف يظهرون حياتهم إن لم يكونوا في حوار صلاة مع ربهم من جهة ومعنا من جهة أخرى؟ عندما يقول بولس أنه يتمنى أن يموت ليكون مع المسيح، ماذا تعني هذه المعية سوى أنه قادر أن يكلّم المسيح؟ هل الذين تقدَّسوا وانتصروا هم مع السيد بلا وعي؟
“لقد أتت الساعة وهي الآن حاضرة حين يسمع الأموات صوت ابن الله”. هي الآن حاضرة لأن قيامة المخلّص فاعلة في النفوس منذ الآن وإلا كانت حياة المسيح فينا قد انطفأت أو انقطعت. استمرارية حياة المسيح في أتباعه بعد موتهم هي التي تجعلنا نقول أنهم منتصبون أمام وجهه وإننا نحن الذين استبقانا على الأرض أمام وجه القديسين كما أن وجوههم إلينا.
Här måste vi besvara en invändning vi hör från några, varför vi inte vänder oss direkt till Kristus i bön? Den som hör våra ritualer kommer att märka att vi i de flesta av våra böner tilltalar antingen den heliga treenigheten eller Sonen, och att mässan vänder sig till Fadern. Detta är riktningen för tillbedjan. När det gäller helgonen, inklusive Guds moder, finns det ingen dyrkan för dem, och vårt förhållningssätt till dem är ett av ära, bön eller lovprisning inom ett hedersförhållande.
أما لماذا لا نكلّم المسيح وحده فاعتراض نُجيب عنه أن المسيح ليس وحده في السماء ولكن يحيط به أحباؤه. “أنا الكرمة وأنتم الأغصان”. الكنيسة المنتصرة في السماء، كما الكنيسة المجاهدة على الأرض، هي “جسد المسيح”، امتداده، حضوره فوق أو هنا. المسيح يُسَرّ بالذين هم له. هؤلاء لا يقللون من مجده. إنهم سطوع مجده. في الدنيا إذا كرَّمتَ صديقاً فتكرّم أيضا زوجته وأولاده. ليس في السماء من كان غريبا عن السيد. كلهم حول السيد.
Heliga är inte vår väg till Gud. De är med oss runt honom. Han ensam förblir cirkelns centrum, och vi, himlens och jordens människor tillsammans, är fokuserade på honom, så om vi tilltalar himlens folk, vänder vi oss till deras enda älskade samtidigt. För det är i helgonen.
Likaså ber vi här varje from person att be för oss. Detta beror på att vi tror att Kristus är i honom och att han kan vara vår följeslagare inför honom. Om jordens folk har makt i himlen, då har de som är befriade från kroppens börda ära och status inför Herren för jordens folks skull.
Det viktiga är att vi tror att ingen har makt utom den som han får från Gud. Vi söker Gud i Jungfrun och resten av helgonen. Den som stannar vid de heliga och inte går till Herren som de uttrycker har placerat i varelsen en förmåga isolerad från Skaparens förmåga. När det gäller dem som inte hade ett samtal med Guds Moder och de heliga, var Frälsaren isolerad från sina nära och kära. Således amputerades Kristus.
Herren har en position och hans följeslagare har en position. De två positionerna ligger inom samma andliga intervall. Välsignad är han som kunde se Kristus ensam och se honom med sina små bröder som han valde att dela i sin kärlek för alltid.
Ur min församlingsbulletin 1999